En match med två ansikten

Matchen på Stadion i kväll visade dels hur fantastiskt kul fotboll kan vara att titta på och dels hur trist och tråkigt det kan kännas när laget i ens hjärta underpresterar och publiken dessutom beter sig som skräp.

DIF ägde nästan hela första halvlek, och Youssefs 1-0 kändes i underkant. Samma sorts underkant som Rajalaksos kanon efter fem minuter träffade. Ribbans alltså. 2-0 i paus hade inte varit orättvist. I stället kom MFF:s kvittering som en blixt från den mörka Stockholmshimlen. Pa Dembo Touray och Peter Magnusson missade helt i kommunikationen, och Ofere kunde lätta in bollen från strafflinjen.

I andra halvlek rasade DIF:s spel totalt... All framåtanda från första halvlek var som bortblåst, vi såg 45 minuter av räddhågset långbollande, ingen som ville möta bollhållaren och ge lite alternativ. Det ledde inte någon vart, och det mest frustrerande för oss på läktarplats var att André Jeglertz lät eländet fortsätta. Först när det var tio minuter kvar kunde man se en ändring i spelet, med bollar från backlinjen genom mitten. Bedrövligt dålig coachning!

Läktarskandalen är naturligtvis oacceptabel, men en spelare som medvetet provocerar publiken som Kruys gjorde borde få någon form av reprimand. Men det lär nog inte ske om ni frågar mig. Förbundet lär nog fokusera på DIF-klackens beteende, vilket givetvis är riktigt i sig, men man borde se till hela händelseförloppet.

Angående DIF:s coachning: jag får en känsla av att Jeglertz hade det lite för "lätt" i Umeå. Där hade han halva svenska landslaget + Marta att ställa upp med, och det räckte ju faktiskt ända till WCL-vinst. Skillnad nu, när nyckelspelare är skadade och andra viktiga spelare sålts under säsongen. Det kommer krävas krafttag på alla händer och fötter inom DIF för att undvika nedflyttning nu. Men det kanske skulle ge möjlighet till en omstart, på samma sätt som för tio år sedan när man åkte ur senast. Då kom Åkeby och Lukic till klubben och resten är modern svensk fotbollshistoria. En repris framåt 2013? :)