Miraklet i söndags

Puh! DIF gjorde det!! Jag var innerst inne rätt tvivlande på att de skulle kunna vända 0-2 från den mycket bleka insatsen i onsdags, men hemma på Stadion i söndags var det inget snack. Har inte sett dem så här bra på två år, säkert. Man började känna igen speeden och viljan från guldåren i mitten av 00-talet. En stor orsak var såklart Mattias Jonsons närvaro. Maken till pådrivare får man leta länge efter. Många andra lyfte sig också ett extra snäpp, främst Ceesay, Milic och Dahlberg.

Jag har inte varit med om ett sådant tryck på läktarna sedan Partizan Belgrad 2003 på Råsunda. 10000 personer (de övriga 600 var Assyriskafans :) ) lyfte fram DIF från den första minuten. När Youssef klappade in 2-0 efter en timme kände jag att "nu ska det banne mig gå vägen". Men jag stod och våndades över straffläggning i förlängningen när Haginges lyrboll trillade ner på Jonsons huvud och sakta, som i en evighet, rullade över mållinjen. Jag och A dansade armkrok och skrek som tokar. Man kände sig som 18 igen. :D

Efter matchen inträffade en del tråkigheter på planen, som alla vet. För jävligt att folk inte kan leva upp till förtroendet som det innebär att få springa in på planen efter matchen. Riktigt trist!!